Buscilla Bloggar

för exakt 6 månader sedan såg ett litet gossebarn världen för första gången. Han knackade på två veckor förtidigt och rubbade inte bara sina föräldrars existens med sin plötsliga ankomst utan även min. 

Efter en oväntad men mycket välkommen synkroniserad befruktning följdes jag och Min Jojo åt, sida vid sida, under en 9 månader lång resa. Hösten och vintern kom och gick och magarna växte ikapp. När våren nalkades och solskenet med den, närmade sig de nära förestående förlossningarna med stormsteg.

Planen var att vi med en veckas mellanrum skulle nedkomma med varsit välskapt barn. Enligt beräkning var jag försten ut, hack i häl och tätt åtföljd av Min Jojo. Spända av förväntan skulle vi pusta, stånka, sucka och kånka tillsammans i junivärmen de där graviditeternas sista dagar. Vi skulle nyfiket trycka på de sprängfyllda magarna och undra om vi för alltid skulle vara gravida.

Men det blev, som bekant, inte alltid som man tänkt sig.

Planerna skrinlades när magen, som i mina tankar var en flicka, plötsligt en dag var borta. I dess ställe kom Han, felfri och alldeles självklar. Med sina mörka ögon och svarta kalufs tog han världen med storm. Själv satt jag med magen fortfarande i vädret, snopet undrandes vad som hänt.

Jag snubblade och föll på målsnöret och segern togs hem av denna välmående gosse. Men det var jämt in i det sista...

Tack för en god match!