Smygtitt på vårens kollektion
En rastlös och uttråkad alltförtidig morgontimme kan resultera i det mesta, här senast ett genuint handarbete.
Vårens nyhet är här!
Skåda den nya ringsjalen, en tvättäkta Buscilla i färgen "spirande grönska".
Sjalprovning - MVG
Detaljbild
Vårens nyhet är här!
Skåda den nya ringsjalen, en tvättäkta Buscilla i färgen "spirande grönska".
Sjalprovning - MVG
Detaljbild
Skuldfällan
Fritt saxat och beskuret ur riksdagens motion 2005/06:L370: Hushållens skulder ökar mer än någonsin…Många personer sitter uppenbarligen fast i en skuldfälla och behöver...hjälp för att kunna komma till rätta med sin…situation. I denna motion lägger vi fram förslag till åtgärder...som kan leda människor ut ur skuldfällan.
Alla har vi varit där. Alla har vi någon gång hamnat i skuldfällan. Vägen ut kan vara lång, svår och snårig och det gäller att se upp för alla faror som lurar på vägen.
Att vara förälder är ett fantastiskt tillstånd. Ett privilegium utan dess like, dock inte att förväxlas med rättighet. En unik gåva fylld med ovillkorlig kärlek, gränslös tillgivenhet, ömhetsbetygelser i överflöd, livslång vänskap och därtill förmånen att som allvetare alltid ha rätt.
Ett vinnande koncept som praktiskt taget säljer sig självt. Ett tilltalande format på ett väl, inslaget paket. Men allting har en baksida och så även föräldraskapet. Under lager av silkespapper lurar rädsla, oro och ångest. Till förmyndarrollen följer skyldigheter och förpliktelser. Och med dessa kommer skulden. Den ständiga skulden! Den evinnerliga och äckligt, klibbiga skulden! Och att lida dessa samvetskval är mer en regel än ett undantag.
Men hur gör man då för att undvika skuldfällan?
Det rimligaste svaret på den frågan, kan tyckas, vore att inte sätta barn några till världen. Men den lättaste vägen är inte nödvändigtvis den rätta. Tänk på allt man går miste om man ger efter för lättjan. Dessvärre finns det ingen universallösning. Facit är ännu inte skrivet. Däremot kan jag bistå med mitt kunnande och erbjuda vägledning, i syfte att reducera skuldnivån i det svenska folkhemmet. Följer ni nedanstående recept till punkt och pricka kan jag (nästan) garantera ett fläckfritt och rent samvete...
Recept - Buscillas botgöring
När samvetet ger sig till känna och skuldkänslorna kommer krypande vänder jag min blick mot havet. När jag som starkast tvivlar på mig själv och ifrågasätter mitt moderskap finner jag tröst hos fisken. Jag står bergfast i min övertygelse om fiskens botgörelse och hälsosamma påverkan på en moders ve och vånda. Inget är så effektivt mot ett dåligt samvete som en väl tillagad fisk. Vad sägs om panerad rödspätta med dillkokt potatis och ångkokta ärtor? Eller en enkel fiskgryta med broccoli och morötter? Varför inte en mustig fisktgryta toppad med aioli eller, i all enkelhet, en skimrande laxskiva på en bädd av spenat?
Detta är dock inget nytt påfund. Våra förfäder har gjort det genom seklens gång, när de ängsligt trugat fiskleverolja i sina små skuldbärare, allt för att lätta lite på den tunga bördan.
Med ens är skulden som bortblåst och kvar finns bara den välgörande effekten hos en dygdig och redbar moder.
Men när allt kommer omkring, hur dåligt samvete man än har, så är det bättre än inget alls och i afton står currybräserad laxkotlett på menyn…
Alla har vi varit där. Alla har vi någon gång hamnat i skuldfällan. Vägen ut kan vara lång, svår och snårig och det gäller att se upp för alla faror som lurar på vägen.
Att vara förälder är ett fantastiskt tillstånd. Ett privilegium utan dess like, dock inte att förväxlas med rättighet. En unik gåva fylld med ovillkorlig kärlek, gränslös tillgivenhet, ömhetsbetygelser i överflöd, livslång vänskap och därtill förmånen att som allvetare alltid ha rätt.
Ett vinnande koncept som praktiskt taget säljer sig självt. Ett tilltalande format på ett väl, inslaget paket. Men allting har en baksida och så även föräldraskapet. Under lager av silkespapper lurar rädsla, oro och ångest. Till förmyndarrollen följer skyldigheter och förpliktelser. Och med dessa kommer skulden. Den ständiga skulden! Den evinnerliga och äckligt, klibbiga skulden! Och att lida dessa samvetskval är mer en regel än ett undantag.
Men hur gör man då för att undvika skuldfällan?
Det rimligaste svaret på den frågan, kan tyckas, vore att inte sätta barn några till världen. Men den lättaste vägen är inte nödvändigtvis den rätta. Tänk på allt man går miste om man ger efter för lättjan. Dessvärre finns det ingen universallösning. Facit är ännu inte skrivet. Däremot kan jag bistå med mitt kunnande och erbjuda vägledning, i syfte att reducera skuldnivån i det svenska folkhemmet. Följer ni nedanstående recept till punkt och pricka kan jag (nästan) garantera ett fläckfritt och rent samvete...
Recept - Buscillas botgöring
När samvetet ger sig till känna och skuldkänslorna kommer krypande vänder jag min blick mot havet. När jag som starkast tvivlar på mig själv och ifrågasätter mitt moderskap finner jag tröst hos fisken. Jag står bergfast i min övertygelse om fiskens botgörelse och hälsosamma påverkan på en moders ve och vånda. Inget är så effektivt mot ett dåligt samvete som en väl tillagad fisk. Vad sägs om panerad rödspätta med dillkokt potatis och ångkokta ärtor? Eller en enkel fiskgryta med broccoli och morötter? Varför inte en mustig fisktgryta toppad med aioli eller, i all enkelhet, en skimrande laxskiva på en bädd av spenat?
Detta är dock inget nytt påfund. Våra förfäder har gjort det genom seklens gång, när de ängsligt trugat fiskleverolja i sina små skuldbärare, allt för att lätta lite på den tunga bördan.
Med ens är skulden som bortblåst och kvar finns bara den välgörande effekten hos en dygdig och redbar moder.
Men när allt kommer omkring, hur dåligt samvete man än har, så är det bättre än inget alls och i afton står currybräserad laxkotlett på menyn…
Fördomsfri?
Höjden av fördomsfrihet är att jubla inombords när man upptäcker att de nyinflyttade grannarna vägg i vägg är ett homusexuellt par, i en sista desperat förhoppning om att slippa spendera ytterligare en schlagerafton i ensamhet... (man och barn räknas inte)
Med öra för varma drycker
Hugin har fått nya lekkamrater.
Skinande rena och omsorgsfullt avtorkade står här dessa brokiga, iögonfallande skönheter. Jag drar fingret varsamt över den blomprydda dekoren och varje beundrande blick skänker en känsla av triumf.
En verklig vän är en själ i två "koppar".
Skinande rena och omsorgsfullt avtorkade står här dessa brokiga, iögonfallande skönheter. Jag drar fingret varsamt över den blomprydda dekoren och varje beundrande blick skänker en känsla av triumf.
En verklig vän är en själ i två "koppar".
Herr Gårman
Övning ger färdighet. Ett par månader av intensiv träning och idoga ta-ett-par-steg-försök har givit resultat. Nu lägger Sturebror krypandet på hyllan och tar sig fram på det vis som naturen haft för avsikt åt honom, på två ben.
Naturens ordning är återställd!
Se upp! För när Fantomen rör sig står blixten stilla.
Naturens ordning är återställd!
Se upp! För när Fantomen rör sig står blixten stilla.
Stum beundran
Höll på att sätta morgonkaffet i halsen. Om det nu var så att jag drack kaffe vill säga. Då är jag helt säker på att jag hade satt det i halsen.
- Sluta stirra och prata istället, säger sagolika Svea med en innerlig men dock bestämd röst till strålande Sture som stum av beundran (!) inte kan slita sin förtrollade blick ifrån henne.
- Sluta stirra och prata istället, säger sagolika Svea med en innerlig men dock bestämd röst till strålande Sture som stum av beundran (!) inte kan slita sin förtrollade blick ifrån henne.
Sturebror 9 månader
Du har nått den magiska gränsen, 9 månader. En evighets sekund! Oändligt lång men samtidigt alldeles för kort. Vart tog tiden vägen? Tiden försvann i ögonblicket. I befruktningsögonblicket då cellerna smälte samman och påbörjade Dig.
Jag kan Din anatomi. Utantill. Konturen av Din kropp är nämligen fastetsad i mina fingertoppar. Och om jag sluter ögonen ser jag dig klarare och tydligare än med dem öppna.
Din doft har förändrats sedan vårt första möte. Nu är den mer intensiv och mycket mer Du. Du fullkomligt stinker av persikolen hud och en svag, svag doft av något fränt. Det är tidens rand som har satt sina spår. Spåret som leder Dig framåt och bort från nuet, gränsen mellan det förfluna och framtiden. Det spelar ingen roll om Du bleknar för Dina ränder går aldrig ur.
/Din lilla mamma
Jag kan Din anatomi. Utantill. Konturen av Din kropp är nämligen fastetsad i mina fingertoppar. Och om jag sluter ögonen ser jag dig klarare och tydligare än med dem öppna.
Din doft har förändrats sedan vårt första möte. Nu är den mer intensiv och mycket mer Du. Du fullkomligt stinker av persikolen hud och en svag, svag doft av något fränt. Det är tidens rand som har satt sina spår. Spåret som leder Dig framåt och bort från nuet, gränsen mellan det förfluna och framtiden. Det spelar ingen roll om Du bleknar för Dina ränder går aldrig ur.
/Din lilla mamma
Klassisk betingning
På sedvanligt Pavlos hundar-manér reagerar Sturebror märkbart på vissa yttre stimulin.
En strof ur denna framförd av en tondöv moders genomträngade och gälla stämma ger en effektfull reaktion. Responsen som åtföljs blir ett handlöst kast mot stereon, frenetiskt pekande, intenstivt klappade, höftrullning á la Elvis samt uppfordrande "rop" och ylande. I likhet med hundarna kan man även ana en viss ökad salivutsöndring.
En betingad Sture har uppstått!
En strof ur denna framförd av en tondöv moders genomträngade och gälla stämma ger en effektfull reaktion. Responsen som åtföljs blir ett handlöst kast mot stereon, frenetiskt pekande, intenstivt klappade, höftrullning á la Elvis samt uppfordrande "rop" och ylande. I likhet med hundarna kan man även ana en viss ökad salivutsöndring.
En betingad Sture har uppstått!
I en bubbla
En skimrande skumpärla föds genom din utandning. En bubbla som får sin form av vätskans ytspänning och efterhand förenas med karets sprudlande lödder. Vilken bubbla spricker härnäst? Inte är det våran...
Att bada i bubblor är härligt, skönt och avkopplande. Ett varmt, skummande bad väcker både kropp och sinne till liv. I synnerhet tillsammans med dem man älskar.
Att bada i bubblor är härligt, skönt och avkopplande. Ett varmt, skummande bad väcker både kropp och sinne till liv. I synnerhet tillsammans med dem man älskar.
En listig idé!
Jag borde göra en lista. En l å n g lista och fylla den med att-göra-saker. Spaltmeter efter spaltmeter med saker som måste göras, saker som borde har gjorts för länge sedan, saker som jag vill göra, saker som min man vill att jag ska göra och saker som jag drar mig ifrån att göra. Alla ofrånkomliga och nödvändiga.
...en ändlös lista, inser jag och släpper genast denna vanföreställning.
"Gör inte idag det du kan göra i morgon, ty då kanske du slipper"
...en ändlös lista, inser jag och släpper genast denna vanföreställning.
"Gör inte idag det du kan göra i morgon, ty då kanske du slipper"
Barista Buscilla
En välbekant doft sprider sig i köket. En fyllig arom letar sig in i näsan och sänder signaler vidare till hjärnan, som redan är i full aktivitet. Ljudet av tunga, svarta droppar som slår i glaskannans tomma botten når örat. Ljudvågor som försätter tumhinnan i vibration. Kompressionen av hett vatten fyller rummet med vattenånga. Temperaturen stiger. Små svettpärlor bryter fram i pannan och torkas bort med handryggen.
Koppen förs mot läpparna i ivrig väntan på att smaksinnet skall reagera på den kemiska substansen. En känsla av värme sprider sig i kroppen i takt med att den heta drycken lämnar munhållan för vidare färd ner i djupet. Förnimmelser om det goda i livet. En lidelse skapad ur en mörkrostad böna.
Dessvärre delar jag inte denna folkliga passion. Är ingen kaffedrickare. Koffein är beroendeframkallande. Jag vill inte vara beroende. Så det där med crema, rostning, kaffebönor och bartryck har därmed ingen effekt på mig. Det har däremot orange plast från 70-talet.
Mitt senaste svärmeri; en ångande, het 70-talist med ett tilltalande yttre och vars främsta förmåga sitter i bartrycket.
Gaggia och La Pavoni släng er i väggen och bana väg för Hugin...
Koppen förs mot läpparna i ivrig väntan på att smaksinnet skall reagera på den kemiska substansen. En känsla av värme sprider sig i kroppen i takt med att den heta drycken lämnar munhållan för vidare färd ner i djupet. Förnimmelser om det goda i livet. En lidelse skapad ur en mörkrostad böna.
Dessvärre delar jag inte denna folkliga passion. Är ingen kaffedrickare. Koffein är beroendeframkallande. Jag vill inte vara beroende. Så det där med crema, rostning, kaffebönor och bartryck har därmed ingen effekt på mig. Det har däremot orange plast från 70-talet.
Mitt senaste svärmeri; en ångande, het 70-talist med ett tilltalande yttre och vars främsta förmåga sitter i bartrycket.
Gaggia och La Pavoni släng er i väggen och bana väg för Hugin...
*sekretesstämplat*
Fem saker ni inte visste om Buscilla (+bonusmaterial)
...och förmodligen aldrig skulle ha fått reda på om det inte vore för det här. En enveten, gul-svart, liten Humla har givit mig en utmaning och det åligger mig att fullgöra denna...
"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ned i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."
- I tio minuter står det alldeles stilla. Mitt huvud är alldeles blankt och tomt. Jag har helt enkelt inga ovanor eller egenheter...*s*...men efter ytterligare ett par minuter kan jag inte sluta skriva...
Håll i er!
*trumvirvel*
1. Jag kan borsta tänderna i flera timmar, i sträck... till en viss familjemedlems stora förtret. Om jag mot förmodan somnar (vilket händer alltför ofta nuförtiden) utan att borsta tänderna, känner jag mig alldeles sunkig och läskig och....ja, nästan bakfull dagen efter *ler ett bländvitt stomatolleende* (hrmf...nåja, man har väl rätt att försköna lite).
2. Jag har en förmåga att prata för HÖGT, för fort och för m y c k e t... gärna om oväsentligheter. Sedan får jag jordens ångest över att ha "pratat sönder" personen i fråga.
Här kommer ett riktigt intimt och snaskigt avslöjande...
3. Jag måste alltid, i möjligaste mån, duscha efter jag har gjort "det stora" eller, för att uttrycka mig i klarspråk, gjort nummer två, lagt en kabel, tömt tarmen, skitit...eller rätt och slätt bajsat. Tydligen är det något som ligger i familjen...
4. Jag har en pedantisk ådra (något som jag bearbetar och just nu är tämligen latent pga trötthet och ointresse) och en inneboende passion för sjukhusmiljöer. Det är så underbart kliniskt...och rent...och så doftar det så där ljuvligt gott av diverse hypereffektiva rengöringsmedel, som det bara kan på ett sjukhus.
Min såkallade städmani har medfört att jag tidigare aldrig kunnat bjuda hem gäster spontant utan att först damsuga, sanera badrum (badrummet och köket är områden i en lägenhet där det ALLTID bör vara rent och fräscht), putsa speglar och..ja, allt annat man kan tänkas komma på i stundens ingivelse. (*viskar* det har förekommit tillfällen (japp, plural) då jag har torkat bort smulor från bordet medans gästen fortfarande äter) Men nu råder här andra tider...(eller vad säger Du min älskade?)
5. Jag är en iakttagare. Jag älskar att iaktta människor. Jag studerar kroppspråk, granskar klädsel, tjyvlyssnar på samtal. Jag skärskådar, synar, rannsakar och betraktar... På tunnelbanor och bussar, på restauranger, i matkön, i damrummet...tja överallt. Man skulle kunna säga att blängsylta med tittsås är en stående rätt på min meny.
Min kära make, som förövrigt tycker att det är oerhört pinsamt bara att andas bland folk, tycker att det är nog så besvärande och genant när jag under någon av våra enstaka (ja, det händer inte alltför ofta längre. Undrar just varför...?) restaurangbesök stirrar ut personerna vid bordet brevid, nästan ifärd med att dra dit stolen, och skrattar när de skrattar och gråter när de gråter... Men inte stannar det vid det, för sedan måste jag berätta för min man, som förövrigt sitter brevid och upplever exakt samma sak, precis vad som sägs och händer hos grannbordet...vilket för oss tillbaka till egenhet nummer två, det där med att prata för HÖGT och så blir situationen genast avsevärt mycket mer genant och besvärande...
Bonusmaterial
Ingen ovana eller egenhet kanske, men...
6. I morse gjorde jag en hiskelig upptäckt. Jag har haft samma hårborste i 10 (!) år. Det är sant! Var tvungen att räkna efter, då jag till min stora fasa upptäckte en stor spricka i den. Inte så märkligt egentligen, med tanke på dess förnäma ålder *torkar en separationsångestens tår*.
Så, kära bloggläsare, har vi nått utmaningens sista punkt. Där jag envåldigt väljer och vrakar bland presumtiva utmanare *mohaha, mohaha* och...jag utmanar följande bloggare: Neonglitter (för den goda grannsämjans skull *s*), Katarina, Milla, personen bakom mammaliv (välkommen tillbaka) och Petra.
Då återstår bara ett Lycka till!
...och förmodligen aldrig skulle ha fått reda på om det inte vore för det här. En enveten, gul-svart, liten Humla har givit mig en utmaning och det åligger mig att fullgöra denna...
"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ned i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."
- I tio minuter står det alldeles stilla. Mitt huvud är alldeles blankt och tomt. Jag har helt enkelt inga ovanor eller egenheter...*s*...men efter ytterligare ett par minuter kan jag inte sluta skriva...
Håll i er!
*trumvirvel*
1. Jag kan borsta tänderna i flera timmar, i sträck... till en viss familjemedlems stora förtret. Om jag mot förmodan somnar (vilket händer alltför ofta nuförtiden) utan att borsta tänderna, känner jag mig alldeles sunkig och läskig och....ja, nästan bakfull dagen efter *ler ett bländvitt stomatolleende* (hrmf...nåja, man har väl rätt att försköna lite).
2. Jag har en förmåga att prata för HÖGT, för fort och för m y c k e t... gärna om oväsentligheter. Sedan får jag jordens ångest över att ha "pratat sönder" personen i fråga.
Här kommer ett riktigt intimt och snaskigt avslöjande...
3. Jag måste alltid, i möjligaste mån, duscha efter jag har gjort "det stora" eller, för att uttrycka mig i klarspråk, gjort nummer två, lagt en kabel, tömt tarmen, skitit...eller rätt och slätt bajsat. Tydligen är det något som ligger i familjen...
4. Jag har en pedantisk ådra (något som jag bearbetar och just nu är tämligen latent pga trötthet och ointresse) och en inneboende passion för sjukhusmiljöer. Det är så underbart kliniskt...och rent...och så doftar det så där ljuvligt gott av diverse hypereffektiva rengöringsmedel, som det bara kan på ett sjukhus.
Min såkallade städmani har medfört att jag tidigare aldrig kunnat bjuda hem gäster spontant utan att först damsuga, sanera badrum (badrummet och köket är områden i en lägenhet där det ALLTID bör vara rent och fräscht), putsa speglar och..ja, allt annat man kan tänkas komma på i stundens ingivelse. (*viskar* det har förekommit tillfällen (japp, plural) då jag har torkat bort smulor från bordet medans gästen fortfarande äter) Men nu råder här andra tider...(eller vad säger Du min älskade?)
5. Jag är en iakttagare. Jag älskar att iaktta människor. Jag studerar kroppspråk, granskar klädsel, tjyvlyssnar på samtal. Jag skärskådar, synar, rannsakar och betraktar... På tunnelbanor och bussar, på restauranger, i matkön, i damrummet...tja överallt. Man skulle kunna säga att blängsylta med tittsås är en stående rätt på min meny.
Min kära make, som förövrigt tycker att det är oerhört pinsamt bara att andas bland folk, tycker att det är nog så besvärande och genant när jag under någon av våra enstaka (ja, det händer inte alltför ofta längre. Undrar just varför...?) restaurangbesök stirrar ut personerna vid bordet brevid, nästan ifärd med att dra dit stolen, och skrattar när de skrattar och gråter när de gråter... Men inte stannar det vid det, för sedan måste jag berätta för min man, som förövrigt sitter brevid och upplever exakt samma sak, precis vad som sägs och händer hos grannbordet...vilket för oss tillbaka till egenhet nummer två, det där med att prata för HÖGT och så blir situationen genast avsevärt mycket mer genant och besvärande...
Bonusmaterial
Ingen ovana eller egenhet kanske, men...
6. I morse gjorde jag en hiskelig upptäckt. Jag har haft samma hårborste i 10 (!) år. Det är sant! Var tvungen att räkna efter, då jag till min stora fasa upptäckte en stor spricka i den. Inte så märkligt egentligen, med tanke på dess förnäma ålder *torkar en separationsångestens tår*.
Så, kära bloggläsare, har vi nått utmaningens sista punkt. Där jag envåldigt väljer och vrakar bland presumtiva utmanare *mohaha, mohaha* och...jag utmanar följande bloggare: Neonglitter (för den goda grannsämjans skull *s*), Katarina, Milla, personen bakom mammaliv (välkommen tillbaka) och Petra.
Då återstår bara ett Lycka till!
Het Anka
Nej, det är inte en kulinarisk smakupplevelse utan vad vår skivspelare går varm på här hemma just nu.
Rock Swings, den nyinköpta Paul Anka-skivan rullar på repeat.
Moderna rockklassiker som Nivanas "Smells like Teen Spirit", Van Halens "Jump", Survivors " Eye of the Tiger" och Bon Jovis "It´s my life" i svängiga, jazziga storbandsversioner som får det att rycka i benen.
SWING IT!
Rock Swings, den nyinköpta Paul Anka-skivan rullar på repeat.
Moderna rockklassiker som Nivanas "Smells like Teen Spirit", Van Halens "Jump", Survivors " Eye of the Tiger" och Bon Jovis "It´s my life" i svängiga, jazziga storbandsversioner som får det att rycka i benen.
SWING IT!
Consummatum est
Det är fullbordat!
Landat har vi, i snö och kyla, och bakom oss har vi lämnat milslånga sandstränder, kristallklart vatten och brännhet sol. Ett svårt avsked. Att inte blicka bakåt är en omöjlighet när tårarna hinner frysa till is innan de har lämnat ögonvrån...
I backspegeln:
Avresa
Vi lämnar ett vintervitt Sverige fulla av förväntan och förhoppning. En lång färd, med ytterligare ett avstamp från Finland, ligger mellan oss och paradiset. Resan är en så länge ett oskrivet blad som så sakteliga fylls med bokstäver, som blir till ord, som blir till minnen...
Vi lyfter!
Bangkok
Under oss breder Bangkok ut sig, eller Krung Thep som är dess egentliga namn.
En kontrasternas stad. Ett pågående samspel mellan nytt och gammalt. Sida vid sida tornar höga skyskrapor, fashionabla varuhus och köpcentran, förfallna bostadsområden och slumkvarter, storslagna tempel och praktfulla palats. Lika självklar är den ensamma gatuförsäljaren som den överdimensionerade marknaden. Dyra lyxrestauranger, inhemska syltor med lokala läckerheter och sjaskiga snabbmatsställen samsas under en och samma himmel och fyller den med odefinierbara dofter och matos.
På gatorna råder ett ordnat kaos. Trafiken ringlar sig i milslånga leder och tuk-tukarna slåss om att få köra dig för en spottstyver.
Den sjudande storstadspulsen med sina blinkande neonskyltar, förkastliga (?) nattliv, billiga kopior och myller av människor gör sig påmind i samma sekund som vi anländer till Bangkoks flygplats. I baksätet av taxin lutar jag mig tillbaka. Jag tar ett djupt andetag och mina lungor fylls av den fuktiga, förorenade luften. Värmen sprider sig inombords och strålar ut i porerna. Ansiktet spricker upp i ett brett leende.
Ett kärt återseende!
Bangkok i bilder:
En vecka i storstadsmyllret passerar i rasande fart och fördrivs utan svårigheter. Men där går nog gränsen för vad man klarar av på en och samma gång, sedan är man tämligen utled på hets och storstadsträngsel och längtar efter att få andas frisk havsluft och efter möjigheten att få skåda en stjärnklar kvällshimmel. Med en portion ångest över försummade barn och en skralare reskassa far vi vidare mot lugnet, strandlivet och...havet.
Koh Lanta
Efter en fasansfull och fartfylld bilfärd, som innefattade långa förhandlingar med Gud den Allsmäktige, når vi vår slutdestination, Koh Lanta. En ö som med sina långgrunda stränder och lugna atmosfär sällar sig till ett barnfamiljernas paradis. Sältan från havet slår emot mig med kraft när jag, på skakiga ben, stiger ur taxin.
Enligt mitt tycke och smak är Koh Lanta lite för svenskt. Föga förvånande med tanke på den svenska skolan som ligger belägen på ön och därtill alla långtidsbosatta svenskar.
Jag vill inte handla i butiker där det står "billigt varje dag" med stora bokstäver på en skylt ovanför dörren eller äta på en restauranger som lockar med "svenska köttbullar, pyttipanna, filét mignón och tacos".
Tursamt nog så finns det andra alternativ. Stranden är kantad av hotell och restauranger, små bambuhyddor med lockande, färggrann "julgransbelysning". I en av dessa hyddor är maten fantastiskt god och vi återvänder gång på gång. Att servitörerna sedan bjuder på varma, välkomnande leenden och en vänskaplig och trivsam atomosfär gör inte upplevelsen mindre angenäm.
På eftermiddagen, precis innan solen sjunker i havet, samlas thailändare på stranden för att sparka lite boll och spela vänskapsmatcher. Sakta färgas himlen rosa för att sedan övergå i en djupare orange och tillslut försvinna ner i havet. Fri tillgång till ett fantastiskt färgspektakel på första parkett har vi vid vår havsbelägna bungalow.
Livet på Koh Lanta har sin gilla gång. En tillsynses bekymmersfri tillvaro, där de vardagliga bestyren utgörs av funderingar kring dagens måltider. När de skall förestå, vart de skall äga rum och av vad skall de bestå?
Förutom måltidsbestyren, kantas dagarna av långa strandprommenader, ett och annat svalkande dopp i havet eller lek och stoj i poolen, lapande av gassande sol, glasskonsumtion i kopiösa mängder, massage av trötta fötter och ömmande muskler och leder, samt njutningen av varandras oförbehållna sällskap.
Saladan är huvudbyn på Koh Lanta. Det är dit man vänder sig om man vill ha lite mer folkliv och rörelse än vad strandlivet har att erbjuda. Vid första anblick är Saladan en idyllisk liten fiskeby med underbara små fiskerestauranger på pålar ut i vattnet, men ganska snart märker man av turismens framfart. Här finns ett brett utbud av det mesta som kan tänkas behövas och inte behövas; i form av en uppsjö dykskolor, affärer, banker och turistbyråer.
"Det leende Thailand" är något jag saknar i Saladan, om man bortser från de gemytliga fiskrestaurangerna där man alltid välkomnas med ett leende. Här är det hårda bud som gäller. Att pruta sker på föräljarnas villkor och efter en tuff förhandling är man glad om man har lyckats få ner priset till det egentliga utgångspriset. Här vänder försäljarna turisterna ryggen, med förevändningen "mister du en står dig tusen åter".
Att ta sig till Saladan gör man inte till fots utan med någon av de otaliga tuk-tukarna.
Dessa inhemska färdemedel är värre än ihärdiga försäljare och ger sig inte med ett "Nej tack!". De flockas kring en likt gamar runt ett as och försöker i möjligaste mån lura till sig några extra baht. I slutet är vi så evinnerligt trötta på dem, på omedgörliga försäljare och så utvultna på riktig shopping, att det är en ren befrielse att få återvända till myllret och pulsen i Bangkok. Staden med sina eminenta fortskaffningsmedel; Skytrain och ultramodern tunnelbana, sina stora köpcentran och nattmarknader och sina leende människor.
Bangkok -Tur och Retur
Som att återse en kär gammal vän är det när vi landar än en gång på flygplatsen i Bangkok. Svältfödd på shopping och tidsbrist föranleder ett ganska så minutiöst och hektiskt schema de sista dagarna i huvudstaden. Carpe diem, fånga dagen...och natten. Sova kan man göra hemma, är vårt motto, vilket efterlevs fullt ut och skapar ett stort underskott av sömn och trötta ben.
Utmattade, orkeslösa och fullastade med inhemska varor, souvenirer och minnen, kliver vi ombord planet som ska ta som hem till ett köldgradigt Sverige...
Tills våra vägar möts igen!
(Puh...världsrekord i längsta bloggen...någonsin????)
Landat har vi, i snö och kyla, och bakom oss har vi lämnat milslånga sandstränder, kristallklart vatten och brännhet sol. Ett svårt avsked. Att inte blicka bakåt är en omöjlighet när tårarna hinner frysa till is innan de har lämnat ögonvrån...
I backspegeln:
Avresa
Vi lämnar ett vintervitt Sverige fulla av förväntan och förhoppning. En lång färd, med ytterligare ett avstamp från Finland, ligger mellan oss och paradiset. Resan är en så länge ett oskrivet blad som så sakteliga fylls med bokstäver, som blir till ord, som blir till minnen...
Vi lyfter!
Bangkok
Under oss breder Bangkok ut sig, eller Krung Thep som är dess egentliga namn.
En kontrasternas stad. Ett pågående samspel mellan nytt och gammalt. Sida vid sida tornar höga skyskrapor, fashionabla varuhus och köpcentran, förfallna bostadsområden och slumkvarter, storslagna tempel och praktfulla palats. Lika självklar är den ensamma gatuförsäljaren som den överdimensionerade marknaden. Dyra lyxrestauranger, inhemska syltor med lokala läckerheter och sjaskiga snabbmatsställen samsas under en och samma himmel och fyller den med odefinierbara dofter och matos.
På gatorna råder ett ordnat kaos. Trafiken ringlar sig i milslånga leder och tuk-tukarna slåss om att få köra dig för en spottstyver.
Den sjudande storstadspulsen med sina blinkande neonskyltar, förkastliga (?) nattliv, billiga kopior och myller av människor gör sig påmind i samma sekund som vi anländer till Bangkoks flygplats. I baksätet av taxin lutar jag mig tillbaka. Jag tar ett djupt andetag och mina lungor fylls av den fuktiga, förorenade luften. Värmen sprider sig inombords och strålar ut i porerna. Ansiktet spricker upp i ett brett leende.
Ett kärt återseende!
Bangkok i bilder:
En vecka i storstadsmyllret passerar i rasande fart och fördrivs utan svårigheter. Men där går nog gränsen för vad man klarar av på en och samma gång, sedan är man tämligen utled på hets och storstadsträngsel och längtar efter att få andas frisk havsluft och efter möjigheten att få skåda en stjärnklar kvällshimmel. Med en portion ångest över försummade barn och en skralare reskassa far vi vidare mot lugnet, strandlivet och...havet.
Koh Lanta
Efter en fasansfull och fartfylld bilfärd, som innefattade långa förhandlingar med Gud den Allsmäktige, når vi vår slutdestination, Koh Lanta. En ö som med sina långgrunda stränder och lugna atmosfär sällar sig till ett barnfamiljernas paradis. Sältan från havet slår emot mig med kraft när jag, på skakiga ben, stiger ur taxin.
Enligt mitt tycke och smak är Koh Lanta lite för svenskt. Föga förvånande med tanke på den svenska skolan som ligger belägen på ön och därtill alla långtidsbosatta svenskar.
Jag vill inte handla i butiker där det står "billigt varje dag" med stora bokstäver på en skylt ovanför dörren eller äta på en restauranger som lockar med "svenska köttbullar, pyttipanna, filét mignón och tacos".
Tursamt nog så finns det andra alternativ. Stranden är kantad av hotell och restauranger, små bambuhyddor med lockande, färggrann "julgransbelysning". I en av dessa hyddor är maten fantastiskt god och vi återvänder gång på gång. Att servitörerna sedan bjuder på varma, välkomnande leenden och en vänskaplig och trivsam atomosfär gör inte upplevelsen mindre angenäm.
På eftermiddagen, precis innan solen sjunker i havet, samlas thailändare på stranden för att sparka lite boll och spela vänskapsmatcher. Sakta färgas himlen rosa för att sedan övergå i en djupare orange och tillslut försvinna ner i havet. Fri tillgång till ett fantastiskt färgspektakel på första parkett har vi vid vår havsbelägna bungalow.
Livet på Koh Lanta har sin gilla gång. En tillsynses bekymmersfri tillvaro, där de vardagliga bestyren utgörs av funderingar kring dagens måltider. När de skall förestå, vart de skall äga rum och av vad skall de bestå?
Förutom måltidsbestyren, kantas dagarna av långa strandprommenader, ett och annat svalkande dopp i havet eller lek och stoj i poolen, lapande av gassande sol, glasskonsumtion i kopiösa mängder, massage av trötta fötter och ömmande muskler och leder, samt njutningen av varandras oförbehållna sällskap.
Saladan är huvudbyn på Koh Lanta. Det är dit man vänder sig om man vill ha lite mer folkliv och rörelse än vad strandlivet har att erbjuda. Vid första anblick är Saladan en idyllisk liten fiskeby med underbara små fiskerestauranger på pålar ut i vattnet, men ganska snart märker man av turismens framfart. Här finns ett brett utbud av det mesta som kan tänkas behövas och inte behövas; i form av en uppsjö dykskolor, affärer, banker och turistbyråer.
"Det leende Thailand" är något jag saknar i Saladan, om man bortser från de gemytliga fiskrestaurangerna där man alltid välkomnas med ett leende. Här är det hårda bud som gäller. Att pruta sker på föräljarnas villkor och efter en tuff förhandling är man glad om man har lyckats få ner priset till det egentliga utgångspriset. Här vänder försäljarna turisterna ryggen, med förevändningen "mister du en står dig tusen åter".
Att ta sig till Saladan gör man inte till fots utan med någon av de otaliga tuk-tukarna.
Dessa inhemska färdemedel är värre än ihärdiga försäljare och ger sig inte med ett "Nej tack!". De flockas kring en likt gamar runt ett as och försöker i möjligaste mån lura till sig några extra baht. I slutet är vi så evinnerligt trötta på dem, på omedgörliga försäljare och så utvultna på riktig shopping, att det är en ren befrielse att få återvända till myllret och pulsen i Bangkok. Staden med sina eminenta fortskaffningsmedel; Skytrain och ultramodern tunnelbana, sina stora köpcentran och nattmarknader och sina leende människor.
Bangkok -Tur och Retur
Som att återse en kär gammal vän är det när vi landar än en gång på flygplatsen i Bangkok. Svältfödd på shopping och tidsbrist föranleder ett ganska så minutiöst och hektiskt schema de sista dagarna i huvudstaden. Carpe diem, fånga dagen...och natten. Sova kan man göra hemma, är vårt motto, vilket efterlevs fullt ut och skapar ett stort underskott av sömn och trötta ben.
Utmattade, orkeslösa och fullastade med inhemska varor, souvenirer och minnen, kliver vi ombord planet som ska ta som hem till ett köldgradigt Sverige...
Tills våra vägar möts igen!
(Puh...världsrekord i längsta bloggen...någonsin????)
Att sjala eller att inte sjala...
det är frågan!
Efter idoga och strävsamma försök med en övertrasslig Sturebror som stretar, spjärnar, slingrar sig som en orm, böjer sig och krokar sig av och an och slänger sig bakåt, är det här det bästa vi har kunnat åstadkomma.
Uppfinningsrikedomen finner inga gränser. Besåda min egen variant av OmslutetRyggX, där jag knöt sjalen runt Stures midja innan jag knöt upp honom på ryggen.
I ärlighetens namn så borde jag nog se mig om efter en ny hobby, eller hur!
Efter idoga och strävsamma försök med en övertrasslig Sturebror som stretar, spjärnar, slingrar sig som en orm, böjer sig och krokar sig av och an och slänger sig bakåt, är det här det bästa vi har kunnat åstadkomma.
Uppfinningsrikedomen finner inga gränser. Besåda min egen variant av OmslutetRyggX, där jag knöt sjalen runt Stures midja innan jag knöt upp honom på ryggen.
I ärlighetens namn så borde jag nog se mig om efter en ny hobby, eller hur!