Buscilla Bloggar

Idag upptäcker jag till min stora förskräckelse att min fina, vackra, virkade filt är försvunnen. Jag söker igenom alla skrymslen och vrår. Vänder upp och ner, ut och in och bak och fram. Jag känner hur svetten bryter fram i pannan och hur paniken börjar ge sig till känna. 

Jag försöker samla mina tankar. När hade jag filten senast? Jag konstaterar att sist jag såg den var i fredags. Jag hade den med mig på vår lilla shoppingtur på Söder. Jag hade fällt ner sufletten med filten ovanpå så att Sturebror kunde skåda den vackra, blå sommarhimlen. Attans också!

Jag räknar dagarna, fredag, lördag, söndag, måndag. Jag förstår att jag troligtvis inte kommer att få återse min filt efter så många dagar. Jag hoppar ändå i skorna och drar med mig Sturemannen ut på räddningsexpedition. Vi följer samma väg som i fredags. Men ingenstans finns vår filt. Jag börjar tvivla på mitt eget minne. Kanske jag inte hade den i fredags, det kan ju ha varit i torsdags. Jag ringer Min Jojo som bekräftar att filten visst var med och att det till och med finns bildbevis i kameran. Elementärt, min käre Wattson.

Medans jag söker vidare funderar jag på vart filten befinner sig i samma stund. Ligger den blöt och smutsig i något dike? Har någon hittat den, tagit med sig den hem och gjort den till sin egen? Eller, hemska tanke, tänk om jag går förbi filten utan att jag vet om det. Den kanske ligger i busken som jag just passerar. Jag ber en bön och hoppas, om Gud finns, att han ska höra mig. 

Jag tänker göra ett sista försök och höra mig för i affärerna som vi besökte i fredags, men de öppnar först klockan 11.00. Jag sätter mig i solen i Nytorgsparken och sörjer min fina, fina filt. Min Jojo och hennes Alexander kommer och gör oss sällskap.

Klockan har passerat 11.00. Min Jojo stannar i parken med Sture och Alexander medan jag går iväg med tunga, hopplösa steg. Jag förstår att sannorlikheten att jag ska få återse min filt är nästan obefintlig. Men hoppet är ju det sista som överger en och jag öppnar dörren och kliver på. Och kan ni tro, när jag kliver in i affären söker sig min blick till en plats bakom disken. MIN FILT! Det är så fantastiskt alltihop och en liten tår letar sig fram i ögonvrån *snörvel*. I ett lyckorus går jag tillbaka till Nytorget, där Min Jojo väntar tillsammans med våra underbara barn. Nu kan jag aldrig gå ur Svenska Kyrkan för det finns verkligen en Gud!

Min fina filt efter återföreningen

Kram mina vänner!