Buscilla Bloggar

Tiden har gått i rasande fart.
För ett halvt år sedan fick jag upp min hett efterlängtade grodprins på magen. I samma sekund small det till i hjärtat och jag var förlorad för all framtid... 

Mitt alldeles perfekta, fulländade barn. Jag älskar dig alla dagar!


Dagen till ära publicerar jag hela historien om Stures storslagna entré. Så alla ni som lider brist på tid, ork eller lust gör bäst i att sluta läsa här.

Till er andra. Varsågoda! 

Sture flyttar ut (19 juni 2005)

Efter två dagars övertid, som kändes som två veckor, bestämmer sig Sture äntligen för att det är dags att flytta ut. Inte en dag för tidigt, vill jag lova…

Tidigt, tidigt på söndagsmorgonen vaknar jag av en liten värk.
Kan 9 månaders väntan äntligen vara över?
Efter en stund kommer en liten värk till. Jag hämtar min klocka för att se om det finns någon regelbundenhet i värkarna. Klockans visare pekar på 05.00 och värkarna kommer med ungefär 10-15 minuters mellanrum.

Efter ett toalettbesök, där jag upptäcker att jag blöder, förstår jag att det äntligen är dags, på riktigt. Jag väcker min älskade, sjusovande man och berättar att vi ska föda barn idag. Han är snabbt på benen, eller så snabb som en nyvaken, blivande tvåbarnsfar kan vara. Svea sover djupt och vi lämnar henne i drömmarnas värld ett tag till.

Vi försöker äta lite frukost. L äter som vanligt med god aptit, men för mig är det svårare när både tankar och kropp är någon annanstans.

Sedan är det dags att fylla poolen. Det går fort och smidigt och är inte alls krångligt som vi först hade trott. Medan vattennivån sakta stiger i poolen passar jag på att avlägga en liten rapport på sajten ”Allt för föräldrar”, för att meddela att det nog är dags för mig att föda barn.

Klockan halv sju ringer jag Anita, den ena barnmorskan, och förvarnar henne om att hon nog får ställa in sina planer för dagen och komma och hjälpa vårt barn till världen. Värkarna är regelbundna men ännu inte så starka. Jag försöker använda mig av en sida på nätet där man kan kontrollera sitt värkarbete, men jag tröttnar rätt fort. Det är otroligt störande att behöva springa fram till datorn varje gång en värk sätter igång och slutar.

Nu är poolen fylld till bredden. Jag glider ner och känner hur kroppen slappnar av i det ljumna vattnet. Det är underbart att ligga där och flytande andas igenom värkarna. Jag sätter på lite musik. Jag hade valt ut en mängd olika musik innan förlossningen, men det slutar med att jag lyssnar på samma skiva om och om och om igen. Lotten föll på en av mina favoritartister just nu, Christian Walz. Jag sjunger med i varenda låt och försöker att dansa så gott jag kan med den stora magen i vädret.

Svea vaknar och gör mig sällskap i poolen. Vi har det jättemysigt tillsammans. Hon plaskar, dyker, simmar och flyter, med undantag när jag får värkar, då sätter hon sig tyst och stilla i ena änden och väntar tills värken ebbat ut.

Klockan 09.00 ringer Anita för att höra efter hur jag mår. Jag talar om att jag mår bra, att värkarna inte gör särskilt ont och att de inte har tätnat nämnvärt. Så än är det inte dags på ett tag. Jag lovar Anita dyrt och heligt att höra av mig så fort jag känner att värkarna börjar ändra karaktär. Eftersom Sveas förlossning tog 3,5 timme är hon en aningens orolig att även detta barn ska ha bråttom ut.

Jag känner ett enormt fruktsug och skickar iväg min lilla familj på en utflykt till Ica Kvantum. L blir jätte nervös över att behöva lämna mig alldeles ensam mitt uppe i barnafödandet. Han är övertygad om att vårt barn kommer att ligga färdigtvättad och inlindad i min famn när han kommer hem.

Det är helt underbart att få en stund för mig själv. Jag ligger i poolen och sjunger och vaggar till musiken. Jag smeker magen och talar lugnande med barnet som jag snart ska få möta. Solen lyser in genom fönstret från en klarblå, molnfri himmel. Det är helt enkelt en perfekt dag att föda barn på.

Vi är bortbjudna på middag på kvällen så jag ringer min mamma för att ställa in. Hon har haft en hemsk natt berättar hon. Hon har sovit oroligt och har legat och spänt hela kroppen så att den är alldeles öm. Hon drömde om en massa turkost vatten. Det var vatten överallt och en ö i mitten. På ön stod det siffran 16. När hon vaknade undrade hon vad det var för ”dataspel” hon hade drömt om, men när vi sedan pratar med varandra förstår hon att det är min förlossning hon drömt om.
”Jasså.” Jag ler och klappar magen. ”Är det klockan 16.00 han kommer. Då har jag ju flera timmar på mig.”

L och Svea kommer hem med massor av härlig frukt som skärs ned till en fruktsallad. Den smakar fantastiskt gott och är precis vad jag behöver. Tiden går och jag fortsätter att slappa i poolen, med några avbrott i duschen. Svea tröttnar på sin profylax-flåsande mamma och går ut på gården för att leka med en grannpojke. Men hon är mycket noggrann med att berätta för alla hon möter att mamma minsann ligger i poolen där hemma och föder barn. Det var nog en hel del grannar som var spända av förväntan.

Klockan 11.00 upptäcker L att Anita och Marietta, våra barnmorskor, smyger omkring på vår gård.
”Tusan också”, säger jag, ”kommer de redan. Jag har ju inte ringt efter dem.”
Jag, som inte tror att jag förlossningen har satt igång på allvar, blir lite störd över deras oväntade besök och orolig över att de ska behöva stanna alldeles för länge. L går ner och pratar med dem och efter en stund kommer de upp. När de kliver över tröskeln känner jag ändå tryggheten i deras närvaro. De lyssnar på barnets hjärta med en trätratt och det låter så fint, så fint.

Anita undrar om hon ska känna efter hur mycket jag har öppnat mig. Jag är rätt övertygad om att jag inte har öppnat mig nämnvärt. Men efter en grundlig undersökning konstaterar Anita att jag är öppen 9-10 cm, men att barnets huvud har några centimeter kvar att sjunka ner. Jag blir så lycklig att jag gråter. Jag kan inte förstå att jag har öppnat mig så mycket på dessa ”verkningslösa” värkar. Jag får en enorm energi och känner mig som en superkvinna. Jag skulle kunna föda hur många barn som helst. Vi bjuder på te och kakor och sitter ner och pratar en stund. Då och då tar jag en liten avstickare ut på internet för att avlägga en rapport på sajten ”Allt för föräldrar”.

Anita och Marietta sätter sig på balkongen och njuter av den ovanligt varma juni solen. De lämnar oss stort sett ifred, förutom när det är dags att lyssna på bebisens hjärta lite titt som tätt.

Efter att barnmorskorna har kommit tillbringar jag den mesta tiden i duschen. Det är så skönt med den värmande, masserande strålen mot magen och ryggen. L håller mig sällskap hela tiden. Mellan värkarna pratar och skrattar vi precis som vanligt. Vi är som små barn på julafton och det pirrar skönt i våra magar. Det är som om tid och rum försvinner och det är bara han och jag och vårt barn, som vi försöker locka ut ur magen, som existerar. Det är helt fantastiskt.

L´s mamma kommer för att ta hand om Svea. De stannar ute på gården en stund, men sen vill Svea gärna komma hem och kontrollera att allt är bra med mamma. Då vill hon stanna hemma och leka i sitt rum, men efter en kort överläggning anser både L och jag att det är bättre om hon inte är med när barnet kommer ut. Så efter en stunds övertalande och lovord om att vi ringer så fort bebisen är ute går de båda, nervösa och upprymda, hem till farmor.

När jag tycker att det har gått lite för lång tid utan att det har hänt något, ber jag Anita undersöka mig igen. Nu har huvudet sjunkit ner och snart borde det vara dags att krysta. Jag känner mig trött och sömnig, så jag och L dröjer oss kvar en stund i vår varma, mjuka säng. Det är så skönt och jag önskar innerligt att jag kunde sova en stund, men det sätter värkarna stopp på.

Jag vet inte om jag blir för avslappnad för värkarna fortsätter i samma lugna tempo. Anita och Marietta tycker att jag ska hoppa ner i poolen igen. Vattnet har nästan kallnat och det känns inte lika mysigt längre. L får fylla hink efter hink med varmt, varmt vatten för att försöka få upp temperaturen igen. Lite varmare blir det, men inte tillräckligt. Jag börjar huttra och frysa, så jag ger upp och ställer mig i min varma dusch igen.

När jag tröttnar på duschen ställer jag mig i baren i vårt kök och hänger. Det är perfekt höjd att luta sig över. L masserar min rygg hårt mellan värkarna. Klockan börjar närma sig fyra och jag känner att värkarna ändrar karaktär och blir intensivare.

Anita och Marietta blir med ens vaksamma och börjar försiktigt smyga omkring. Efter ungefär tio minuter, klockan 16.00, viker sig benen under mig och första krystvärken är ett faktum. Anita och Marietta är snabbt framme och tar nu över hela ruljansen. De är otroligt professionella och vet precis vad som ska göras. De baddar, masserar och kommunicerar.

Först står jag kvar och hänger i baren. Men efter en stunds krystande tröttnar mina ben och för varje värk sjunker jag mer och mer ned mot golvet. Jag ställer mig knäböjd över en fåtölj. Men mina ben orkar inte hålla emot utan jag hamnar sittandes på golvet. Jag ber att få sätta mig på förlossningspallen istället. L sitter bakom och håller om mig. Vid varje värk tar jag spjärn i L´s armar och jag försöker så gott jag kan att inte sätta naglarna i. Jag använder kraften i varje värk och pressar och trycker på allt vad jag kan. Jag blir sittandes på förlossningspallen ganska länge.

Värkarna stjäl min energi och jag försvinner bort i medvetandet. Anita vill att jag ska fokusera och arbeta med henne för att få ut barnet. Vattnet har inte gått så hinnsäcken är hel och putar nu ut som en liten uppblåst ballong ur mig. Genom den ser Anita vårt barns svarta hår.

Tiden går och en timme har nu passerat. Både Anita och Marietta tycker att det börjar bli dags för barnet att komma ut, både för min och barnets skull. Tillslut tycker Anita att jag ska försöka att byta ställning och den här gången får jag knäböja över en saccosäck. Jag gräver ner mitt huvud djupt in i saccosäckens inre för att komma så långt bort som möjligt från smärtan. Så ligger jag bara ett kort tag tills jag får byta ställning igen. Nu ställer jag mig upp och hänger över baren igen för att ta hjälp av gravitationskraften. Jag klarar bara av att stå så ett litet tag innan mina ben ger vika igen. Jag krystar och krystar och krystar men min inneboende vill inte komma ut. Huvudet är nu halvt om halvt ute, men sedan tar det stopp. Efter ett kort överläggande bestämmer vi att det är bäst för mig att ligga ner. Min kropp har arbetat så hårt och jag behöver de sista krafterna till att få ut vårt barn.

Jag försöker gå, så gott det nu går med ett huvud mellan benen. Med hjälp av L och Marietta trampar jag i luften till sängen. Jag ligger på sida och Marietta håller upp mitt ben. Jag fortsätter att krysta för allt vad jag är värd, men utan resultat. Under hela den här tiden är det ingen fara med barnet. Hjärtljuden är jämna och fina. Den enda det är synd om är mig.

L mår också dåligt och är så orolig för både mig och barnet. Han gömmer huvudet under kudden och vill inte vara med längre. Marietta är tvungen att skaka om honom för att se så att han inte har svimmat.
Tillslut säger Anita att de måste klippa. Min mellangård är för omedgörlig och vill inte ge vika. Jag får lokalbedövning och sedan klipps det. Ett par värkar efter klippet kommer hela huvudet ut. Men efter 1,5 timmes krystning får vi allt vänta lite till och inte förens nästa värk kommer han, i hela sin prakt. Klockan 17.27 PARTUS en pojke.

Jag behöver inte ens fråga om vem som kommit för jag är redan helt säker på att det är Sture som äntligen har tagit sitt pick och pack och flyttat ut ur sin sedan länge allt för trånga bostad. Han är så lugn och fin, inte ett skrik avger han. Han är nöjd och belåten från första stund och med stora, vakna ögon ser han sig nyfiket omkring.

Vi gråter, kramas och pussas med varandra och med Sture. Anita ber om ursäkt för att de var tvungna att klippa, men de hade inget val. Efter en liten stund kommer även moderkakan ut hel och fin. Den undersöks och paketeras, för att sedan läggas i frysen.

Det är nu dags för mig att bli ihopsydd. Jag får mer lokalbedövning. Anita står på knä mellan mina ben med nål och tråd i högsta hugg och Marietta sitter bredvid och lyser med en av våra lampor och där, i vår säng, tråcklas mitt underliv ihop igen. Det blev 5 stygn allt som allt, de flesta inuti men även ett par ytliga.

Undersökningen av vår välskapta son är utan anmärkning. 10 fingrar,10 tår och alla vitala organ sitter där de ska. Vågen visar på 3850 gram. Han är 53 centimeter lång och ståtlig och har ett huvudomfång på hela 37 centimeter.

L ringer till Svea och meddelar att hon numera är storasyster till världens finaste Sture. Farmor och Svea skyndar och är hemma på mindre än en kvart. Svea blir till en början lite blyg. Försiktigt, försiktigt närmar hon sig sin lillebror. Men när hon får syn på honom kan hon inte hålla tillbaka känslorna. ”Han är så söt så jag kan inte tro mina ögon” utbrister hon.

I hemmets lugna vrå föds så vårt sedan länge efterlängtade barn. Vi välkomnar vår älskade son och lillebror. Vi ser med glädje fram emot att få dela våra liv med dig Sture. I nöd och lust… för evigt!

/Din lilla Mamma

En dag kommer han att stå på egna ben.

Trodde dock inte att den dagen var så nära förestående.   

Döm om moderns förvåning när hon, i färd med att ta itu med gårdagskvällens kvarlämningar, möts av denna syn. Tur att den fängslande skålen behöll det skära, knappt halvårsgamla gossebarnets uppmärksamhet medan modern försökte finna den frånlagda kameran.