En hyllning till min man!
Följetången fortsätter…
Vaknar på ett strålande humör idag, trots en sömnlös natt. Idag skall här köpas hylla!
L jobbar hemma och jag övertalar honom om att lunchen spenderas bäst i bilen på väg till Stadsmissionen för att inhandla ett stycke hylla. Sagt och gjort!
Vi stannar vårt silverglänsande vrålåk (man har väl rätt att försköna lite!!!) framför skylfönstret. Jag pekar ivrigt på hyllan och hoppas innerligt att L ska översköljas av en enorm hyll-köpe-lust. Vill att han skall ryckas med av stundens ingivelse och hoppa av glädje över att detta fantastiska fynd.
Men han hoppar inte! Inte ens ett litet, litet skutt. Han går faktiskt inte ens ut ur bilen.
Jag tittar på honom med en frågande blick. Han menar att det inte spelar någon roll. Det är kallt ute och han har ju ändå inte något att säga till om. Var har han fått den idén ifrån?
Skall precis till att hoppa ut ur bilen när två ynglingar stannar till framför fönstret. De tittar och pekar, tittar och pekar och tittar igen… på min hylla. Jag känner hur svetten bryter fram och paniken sköljer över mig. Det finns ju bara EN! Får en enorm lust att ryta till dem: Hallå där! Stick iväg, den där hyllan är faktiskt min!
Jag vet inte hur länge de står där, men det känns som en hel evighet. Plötsligt bryter de upp. Med hjärtat i halsgropen följer min blick varje steg de tar. Jag höjer beredskapen ifall en nödsituation skulle uppstå. Men de passerar och hyllan är räddad.
Jag stiger ur bilen och går med bestämda steg mot dörren. Men då händer något mycket märkligt. Jag börjar plötsligt vackla. Är den där hyllan verkligen rätt för mig?
Känner mig inte så tvärsäker längre. Den är ju rätt liten och faktiskt hiskeligt dyr.
Och storleken har ju betydelse!
Med ett humör som är kört i botten hoppar jag tillbaka in i bilen. Efter att ha synat mig uppifrån och ned, inser L att en krissituation har uppstått. Det är dags att ta fram det tunga artilleriet och L vet precis vad som behövs. Med gasen i botten tar han med mig på en liten bonus tur. Vi åker längs Hornsgatan och jag får tillåtelse att besöka både Myrorna och Stadsmissionen (något som jag vet att L avskyr). Hoppet återvänder! Med humöret åter på topp går jag in på Myrorna. Men kommer ganska snart ut tomhänt därifrån. Nåväl...än har inte sista tåget gått! Har ju ytterligare en chans på Stadsmissionen.
Sista chansen!
Stadsmissionen tar emot med öppna armar. Jag skannar automatiskt av området. Och där…radarn ger utslag…längst in i affären står en alldeles perfekt och lagom stor tingest. Känslorna vaknar till liv i mig och jag får en enorm lust att vilja ta den med mig hem. Går med ivriga steg fram till kassan. Jag vill reservera en hylla! Här spiller vi minsann ingen tid!
Lättad sätter jag mig i bilen igen. Hade ju siktet inställt på att köpa en hylla idag och en hylla blev det…tillslut.
Efter att L fullgjort sina plikter gentemot sin arbetsgivare tar vi vrålåket på ytterligare en tripp, den här gången för att betala hyllan.
Vill idag, inför er alla, passa på att tacka min käre make och tillika bästa vän. Jag vill tacka för hans enorma förståelse för mig och mina behov, för att han står ut med mig och mina upptåg och för att hans skarpsinne och förmåga att lösa en krissituation. Tack! Visst hämtar vi hyllan i morgon?
Slutet gott och allting gott, som i de flesta sagor.
Vaknar på ett strålande humör idag, trots en sömnlös natt. Idag skall här köpas hylla!
L jobbar hemma och jag övertalar honom om att lunchen spenderas bäst i bilen på väg till Stadsmissionen för att inhandla ett stycke hylla. Sagt och gjort!
Vi stannar vårt silverglänsande vrålåk (man har väl rätt att försköna lite!!!) framför skylfönstret. Jag pekar ivrigt på hyllan och hoppas innerligt att L ska översköljas av en enorm hyll-köpe-lust. Vill att han skall ryckas med av stundens ingivelse och hoppa av glädje över att detta fantastiska fynd.
Men han hoppar inte! Inte ens ett litet, litet skutt. Han går faktiskt inte ens ut ur bilen.
Jag tittar på honom med en frågande blick. Han menar att det inte spelar någon roll. Det är kallt ute och han har ju ändå inte något att säga till om. Var har han fått den idén ifrån?
Skall precis till att hoppa ut ur bilen när två ynglingar stannar till framför fönstret. De tittar och pekar, tittar och pekar och tittar igen… på min hylla. Jag känner hur svetten bryter fram och paniken sköljer över mig. Det finns ju bara EN! Får en enorm lust att ryta till dem: Hallå där! Stick iväg, den där hyllan är faktiskt min!
Jag vet inte hur länge de står där, men det känns som en hel evighet. Plötsligt bryter de upp. Med hjärtat i halsgropen följer min blick varje steg de tar. Jag höjer beredskapen ifall en nödsituation skulle uppstå. Men de passerar och hyllan är räddad.
Jag stiger ur bilen och går med bestämda steg mot dörren. Men då händer något mycket märkligt. Jag börjar plötsligt vackla. Är den där hyllan verkligen rätt för mig?
Känner mig inte så tvärsäker längre. Den är ju rätt liten och faktiskt hiskeligt dyr.
Och storleken har ju betydelse!
Med ett humör som är kört i botten hoppar jag tillbaka in i bilen. Efter att ha synat mig uppifrån och ned, inser L att en krissituation har uppstått. Det är dags att ta fram det tunga artilleriet och L vet precis vad som behövs. Med gasen i botten tar han med mig på en liten bonus tur. Vi åker längs Hornsgatan och jag får tillåtelse att besöka både Myrorna och Stadsmissionen (något som jag vet att L avskyr). Hoppet återvänder! Med humöret åter på topp går jag in på Myrorna. Men kommer ganska snart ut tomhänt därifrån. Nåväl...än har inte sista tåget gått! Har ju ytterligare en chans på Stadsmissionen.
Sista chansen!
Stadsmissionen tar emot med öppna armar. Jag skannar automatiskt av området. Och där…radarn ger utslag…längst in i affären står en alldeles perfekt och lagom stor tingest. Känslorna vaknar till liv i mig och jag får en enorm lust att vilja ta den med mig hem. Går med ivriga steg fram till kassan. Jag vill reservera en hylla! Här spiller vi minsann ingen tid!
Lättad sätter jag mig i bilen igen. Hade ju siktet inställt på att köpa en hylla idag och en hylla blev det…tillslut.
Efter att L fullgjort sina plikter gentemot sin arbetsgivare tar vi vrålåket på ytterligare en tripp, den här gången för att betala hyllan.
Vill idag, inför er alla, passa på att tacka min käre make och tillika bästa vän. Jag vill tacka för hans enorma förståelse för mig och mina behov, för att han står ut med mig och mina upptåg och för att hans skarpsinne och förmåga att lösa en krissituation. Tack! Visst hämtar vi hyllan i morgon?
Slutet gott och allting gott, som i de flesta sagor.
Kommentarer
Trackback