Om att palla trycket!
Det är kanske inte är helt ute med den här världen trots allt!
Återvände till Stadsmissionen idag för att beundra och kanske köpa hyllan (som för övrigt numer är reserverad i undertecknads namn). För att skapa någon sorts illusion av involvering i detta ”gemensamma” projekt, "rådfrågar" jag maken, som blir alldeles förfärad över mitt stundande impulsköp. Ska vi ha en hylla?
Men har man varit och kollat in en sak minst 3 gånger är det inte fråga om en impulshandling utan ett mycket genomtänkt beslut och… JA! Vi ska ha en hylla, det har vi ju bestämt!
Väl där är jag såklart tvungen att pilla lite på de hutlöst dyra gardinerna igen och döm om min förvåning. När jag vecklar upp dem finner jag, till min stora glädje, två längder vackert inbäddade i varandra. Se där! Totalpriset dividerat med hälften genererar en snittsumma på endast 300 kronor per längd. Dyrt, visst! Men inte hutlöst dyrt.
Ytterligare ett irritationsmoment (negativiteten flödar) är att Stadsmissionen inte har öppet köp på sina varor. Det är trots allt rätt svårt, även för ett tränat öga som mitt, att i affären veta om tyget passar till resten av soffan eller ej. Därav inget tyg idag heller… Vill ju inte riskera att bli tagen för impulsiv!
På utvägen blockeras min framfart av något stort och otympligt. Ska precis till att sparka undan föremålet, men hejdar mig i sista sekund. Blir stående med vidöppen mun. Där står pallen som vi (läs: jag) har sökt med ljus och lykta och nästan givit upp hoppet om.
Drömmer jag? Nyper mig hårt i armen. Aj!
Ser mig omkring för att se om den kanske tillhör någon. Men ingen tycks märka vare sig mig eller pallen. Skatlikt norpar jag åt mig pallen, så att ingen ska kunna ångra sig. Smyger fram till kassan, rädd för att bli upptäckt och tagen på bar gärning. Drar upp en skrynklig 100-kronorssedel som jag med skakiga händer överlämnar till expediten bakom disken. Expediten verkar inte ta någon notis om mitt märkliga beteende.
Behåll växeln, ropar jag över axeln och lägger benen på ryggen innan någon hinner stoppa mig och återkräva äganderätten.
Kvittot? Frågar expediten min ryggtavla. Men jag är redan ute i säkerheten. Tar skydd på en liten bakgata. Ställer ner pallen och placerar segervisst min bakdel på sitsen.
Nu är den min, min, BARA MIN…euhm…jag menar såklart ”vår”…
Pallen o-Buscillad
Återvände till Stadsmissionen idag för att beundra och kanske köpa hyllan (som för övrigt numer är reserverad i undertecknads namn). För att skapa någon sorts illusion av involvering i detta ”gemensamma” projekt, "rådfrågar" jag maken, som blir alldeles förfärad över mitt stundande impulsköp. Ska vi ha en hylla?
Men har man varit och kollat in en sak minst 3 gånger är det inte fråga om en impulshandling utan ett mycket genomtänkt beslut och… JA! Vi ska ha en hylla, det har vi ju bestämt!
Väl där är jag såklart tvungen att pilla lite på de hutlöst dyra gardinerna igen och döm om min förvåning. När jag vecklar upp dem finner jag, till min stora glädje, två längder vackert inbäddade i varandra. Se där! Totalpriset dividerat med hälften genererar en snittsumma på endast 300 kronor per längd. Dyrt, visst! Men inte hutlöst dyrt.
Ytterligare ett irritationsmoment (negativiteten flödar) är att Stadsmissionen inte har öppet köp på sina varor. Det är trots allt rätt svårt, även för ett tränat öga som mitt, att i affären veta om tyget passar till resten av soffan eller ej. Därav inget tyg idag heller… Vill ju inte riskera att bli tagen för impulsiv!
På utvägen blockeras min framfart av något stort och otympligt. Ska precis till att sparka undan föremålet, men hejdar mig i sista sekund. Blir stående med vidöppen mun. Där står pallen som vi (läs: jag) har sökt med ljus och lykta och nästan givit upp hoppet om.
Drömmer jag? Nyper mig hårt i armen. Aj!
Ser mig omkring för att se om den kanske tillhör någon. Men ingen tycks märka vare sig mig eller pallen. Skatlikt norpar jag åt mig pallen, så att ingen ska kunna ångra sig. Smyger fram till kassan, rädd för att bli upptäckt och tagen på bar gärning. Drar upp en skrynklig 100-kronorssedel som jag med skakiga händer överlämnar till expediten bakom disken. Expediten verkar inte ta någon notis om mitt märkliga beteende.
Behåll växeln, ropar jag över axeln och lägger benen på ryggen innan någon hinner stoppa mig och återkräva äganderätten.
Kvittot? Frågar expediten min ryggtavla. Men jag är redan ute i säkerheten. Tar skydd på en liten bakgata. Ställer ner pallen och placerar segervisst min bakdel på sitsen.
Nu är den min, min, BARA MIN…euhm…jag menar såklart ”vår”…
Pallen o-Buscillad
Kommentarer
Postat av: Nina m Alice&Cassandra
Underbara fynd du gör! Du skriver så härligt och levande, tack för underbar läsning!
Kram Nina
Postat av: Sara
Då var ju tyget som hittat ju! Kul!
Jag vill också fynda lite nu, måste nog in till stan på fredag! :-)
Förresten- vi var på en visning igår, en 4:a som gick upp hur mkt som helst i budgivningen! :(
Vill ju så gärna tillbaka till lägenhet och stan!! Helst nu.
Kram!
Postat av: cecilia
hahaha! Snyggt kap! Vad avis jag blir på dig som har tid (?) att springa på second hand. Jag älskar det, men med tre barn och boende i förort så är det lite svårt med tiden.
Postat av: katper m tindra
Det är så härligt att läsa dina fantastiska texter. Å grattis till dina fynd!!!!
Trackback